Att ge blod gick utmärkt. Jag satt i det lilla rummet med nålen instucken i armen, såg mitt blod rinna över till en påse. Såg mig omkring, drack saft. Blev tillfrågad om det gick bra. Sa "jadå, inga problem". Såg på en manlig och kvinnlig sköterska som stod med huvudena tätt intill och skrattade. Log lite. "Kärlek på jobbet du vet! Går det bra?" den manliga sköterskan kom fram till mig med ett leende. "Helt rätt!" sa jag. "Det går bra." Drack saft och fick veta att det snart skulle vara klart. "Okej." sa jag. Maskinen intill mig pep till och en sköterska kom fram, tog bort tejpen runt slangen på min arm, tog ut nålen. "Du överlever ett bra tag till, du har jättebra blodvärde."  "Hoppas du har rätt!" log jag. Satte mig i väntrummet och drack ett glas saft till och åt en kaka.

Cyklade iväg i uppförsbacke, mötte nerförsbacke, mötte uppförsbacke, mötte nerförsbacke, mötte uppförsbacke. Mötte rödljus. Stannade till. Kände hur hjärtat slog långsammare, kände hur huvudet plötsligt vägde ton, såg svarta abstrakta former röra sig framför ögonen. Försökte dra djupa andetag, men kändes lite som att det inte fanns någon luft att andas in. Det blev oranget. Det blev grönt. Jag cyklade i yrsel. Kom hem. Slänge väskan och tröjan på golvet, gick ut på balkongen. Satte mig, blundade, kände hjärtat slå i högvarv.