Jag kom hem från jobbet  och insåg att jag har fyra dagars ledighet framför mig. Fyra dagars ledighet är inte fy skam, jag insåg att jag ville göra något, sådär på kvällskvisten. Pratade med Victor på facebook, och vi bestämde en snabbfika på Mera (gamla Melkers). Gjorde mig klar, och en timme senare stod jag i ett portvalv och gömde mig för regnet, väntade på Victor. Han kom gående med ett röd-vitt paraply och vi gick in på Mera.

Moccachino respektive kaffe. Lite värme och prat vid ett hörnbord kantat av skenet från en ljusslinga. Vad som var sagt som en snabbfika blev en promenad, en promenad som ledde in i monsunregn. Två våtfotade själar under ett röd-vitt paraply, med regn som smattrar på paraplyet. Regn som smäller ner i backen. Regn som orsakar vattenpölar stora som sjöar och djupa som hav. Regn som gör byxor en nyans mörkare och som lämnar håret i stripor, trots att det känns som att paraplyet borde skydda.

Det låter som att jag klagar. Men ärligt talat var det väldigt mysigt att promenera i ett monsunregn. Senväg istället för genväg. Förvirring på väster, gator jag aldrig tidigare vandrat. Vad som var sagt som en snabbfika, blev en promenad i monsunregn, blev en kopp te och 90-talsmusik hemma i min soffa, i min ostädade lägenhet, blev en promenad upp mot stan under ovädersbefriad himmel. Sen var snabbfikan över och förbi, och jag gick sakta hemåt...