Jag ler konstant. Utan att egentligen veta varför. Folk frågar om jag är kär. Nej, säger jag. Ler och tänker att jag nog för första gången inser att livet är fantastiskt trots att saker går emot en, för det är så det ska vara. Motgång varvas med framgång, man kan inte ha det enkelt genom hela livet, man måste ha de här motgångarna för att verkligen uppskatta livets goda stunder. Det är när man kämpar mot vinden, som man dessutom inser var vännerna finns, man inser vilka som finns! Och jag tror, att det är nu som jag för första gången inser att motgång också är något att njuta av, för jag vet - att det kommer vända och hända något superbra, snart! Jag går omkring och är berusad helt enkelt, berusad på livet.