Tusen och ingen, som mig
Jag spiller tårar utan att märka,
diskar gafflar utan att reflektera,
rör gardinen åt sidan med en smekning
och ser på glädje och raseri, kärlek, eufori
och hat på en solig gångväg, kantad av skugga.
Ser på värmeljusets fladdrande låga,
drömmer mig bort i dess skevhet och tänker
att det finns tusen och ingen, som mig,
ingen och tusen, som mig.
(ord från ett okänt datum)
Det var en väldigt fin dikt!
Och visst brukar det vara så? Haha, snart har jag verkligen tömt hela mitt rum på Hagabergsliden. Vilket mina föräldrar tycker är görbra då de vill göra om i rummen :P
Vi sprang runt markbacken typ!
wow, vackert!
hjärta!
Du vet, det där var fruktansvärt fint.
♥
P.S. Jag lovar att jag snart ska färdigställa din spotifylista. Jag måste bara ta bort ett ganska stort antal låtar för att det ska kännas motiverande att lyssna igenom den... D.S.
