Jag åker till Norge i natt, en snabbvisit över helgen i blivande hemstaden Kristiansand. Tillsammans med Anna. Backpacker-väskan står redo på sängen, med sovsäck fastsnurrad och nudlar nerpackade. Och vin. Och kläder i de utrymmen som finns kvar. Batterier till kameran laddas, batterier till mp3n laddas, batteri till telefon laddas. Det kommer bli en så spännande helg. Kontakter ska knytas, jobb ska sökas, stan ska kollas in och vi ska njuta av kustdofter och dricka vin ur tetror.

Jag är glad att jag äntligen är på väg någonstans, äntligen tar jag steget ut ur tryggheten. Steget mot personlig utveckling och en sann utmaning. Och det pirrar i magen, så nyfiken är jag på det här kapitlet i mitt liv, och ändå är jag bara och trampar i dess inledning.

Vi parkerade bilen, promenerade iväg och letade efter kalkbrottet. Efter en timme fann vi det, och insåg att det var ungefär 3 minuter från parkeringen. Ibland är man allt bra virrig. Men en fin promenad var det. Och när vi kom fram till brottet, så var det så värt det!

Fotograferade min vackra vän Nilo häromdagen, här är en av favoriterna hittills. Är hon inte vacker?

Det är juni, och jag äter mest jordgubbar och jobbar. Och sitter på stadens uteserveringar. Det är lite svårt att tänka sig in i, att om allt går som planerat, så befinner jag mig i Norge om två månader. Det är så nära nu, men ändå så otroligt långt bort. Och går allt som planerat under tiden jag är i Norge, så befinner jag mig i sydostasien om 7 månader.

Det råder tystnad här. Och det känns lite som att så får det förbli, tills det händer något utöver det vanliga. Nu jobbar jag mest. Det jag hinner med under ledig tid, är mest att tänka på att det är de små sakerna som gör livet. Svalornas lek framför solen. En kyss i nacken. Samtal med grannen från balkong till balkong. Scenstunder. Livet är underbart, solen skiner, och jag är fantastiskt glad.