Ett fladdrande sken från en darrande låga, ett skumt mörker, som är mörkt utan att egentligen vara det. För det finns fyra leende ögon som hjälper den darrande lågan att lysa upp. Cellotoner från obestämt håll och suckande vindar som lämnar fönster vidöppna och armar utsträckta för att stänga. Det är ett regn som mjukt rör vid marken och borstar bort spår från en annan värld. En annan dimension.
     Spelkort vänds upp, de vänds ner. Låga skratt och fingertoppar som möts. Man kan säga att dag möter natt, men någon märkbar skillnad finns inte. Det är mönster som aldrig byter håll, som aldrig behöver brytas. Spelkort vänds upp, de vänds ner och det är ofta suckande vindar som lämnar fönster vidöppna. Det handlar inte längre om att förstå, utan om acceptans. Låga skratt och fingertoppar som möts.
     Temuggar som sedan länge är tomma, de har bara varit fyllda med smaksatt vatten. Ingen annan behöver sätta sina munnar mot dess kant, och blåsa för att det ska svalna på ytan. Det är ingen annan som kommer in här, då skulle mönster brytas, och spelkorten skulle vändas i korsdrag, istället för i en suckande, men ändå harmonisk vind.
      Någonstans på en tom tågstation står en gammal man och tvingar toner ur en tvärflöjt, han följer melodin med kroppen, någon enstaka själ vandrar förbi, drar lite på munnen, famlar i jackfickan och finner en krona att slänga framför honom. Ett par går hand i hand, stannar till och lyssnar lite extra, ställer sig tätt, tätt intill. Han håller en skyddande och värmande arm runt hennes midja. De lyssnar en stund, innan de sakta går mot utgången
      Bokblad vänds av en knotig hand, fingrar som en gång manade fram tårögda melodier ur pianot de kände så väl. Leende melodier. Numera, hörs bara ensamma melodier. Trots leende ögon som tyder på att ensamhet, egentligen är långt borta.