Kanelte och sommarnätter
Här kommer den testund, i detta fall ett teminne - som kom på andraplats i tetävlingen. Läs och njut!
"Under sommaren 2008 drack jag oräkneliga koppar kanelte. Det ska vara med en liten klick honung i, och några droppar mjölk så man inte bränner tungan.
Jag kan inte dricka kanelte utan att börja skaka på grund av alla flashbacks.
Den här killen gick i min klass, och han och jag hade kommit varandra väldigt nära under sommaren, sådär som bara två oförstådda själar kan göra. Inte för att vi alltid förstod varandra, alls inte, men vi talade samma språk och det liksom band ihop oss. När jag tänker på den här sommaren minns jag så mycket utöver kanelteet. Jag minns middagar i kvällssolen med hans föräldrar och Monopolspel med hans underbara småsystrar och fotograferingar mot solnedgången med min nyinköpta systemkamera som jag döpt till Pixel. Jag minns nybakta scones (sådär så dom fortfarande är lite degiga inuti, med smält smör och en ostskiva på), de få gånger solen skymdes av regnmoln, och Harry Potter i soffan medan regnet vräkte ned utanför fönsterrutorna och smattrade mot taket. Jag minns hans mjuka, underbara fingrar som rörde sig lika lekande lätt över solbränd sommarhud som spända gitarrsträngar. "I will follow you into the dark" på en skärgårdsklippa, skratt och stearinljus och blyga kyssar i den lilla fiskeboden där vi sov, "Mannen i den vita hatten" i ipodhögtalarna och bad från bryggan mitt i natten.
Att det var just te vi drack passar väldigt bra; han är ingen kaffemänniska till sättet. Inte den tuffa killen, utan mjuk och annorlunda, och väldigt egen. Fast honom behöver man absolut inte söta med honung, han är söt nog så det räcker! ...Lite mjölk att svalka med kan dock vara bra att ha ;)
Vi är tyvärr inte särskilt bra vänner längre. Gud, när jag läser vad jag själv har skrivit börjar jag nästan gråta av alla minnen som dyker upp, för att inte tala om vad jag känner när jag dricker det kanelteet som fanns där hemma hos honom och som vi drack så ofta. Jag har till och med förbjudit mig själv att dricka det någon annanstans än hos honom och på hans landställe, så att lukten och smaken av det ska förbli heligt. För där hade jag några av de finaste stunderna i mitt liv."
Malin D
© Ingen kopiering av mina bilder är tillåten utan mitt tillstånd!
"Under sommaren 2008 drack jag oräkneliga koppar kanelte. Det ska vara med en liten klick honung i, och några droppar mjölk så man inte bränner tungan.
Jag kan inte dricka kanelte utan att börja skaka på grund av alla flashbacks.
Den här killen gick i min klass, och han och jag hade kommit varandra väldigt nära under sommaren, sådär som bara två oförstådda själar kan göra. Inte för att vi alltid förstod varandra, alls inte, men vi talade samma språk och det liksom band ihop oss. När jag tänker på den här sommaren minns jag så mycket utöver kanelteet. Jag minns middagar i kvällssolen med hans föräldrar och Monopolspel med hans underbara småsystrar och fotograferingar mot solnedgången med min nyinköpta systemkamera som jag döpt till Pixel. Jag minns nybakta scones (sådär så dom fortfarande är lite degiga inuti, med smält smör och en ostskiva på), de få gånger solen skymdes av regnmoln, och Harry Potter i soffan medan regnet vräkte ned utanför fönsterrutorna och smattrade mot taket. Jag minns hans mjuka, underbara fingrar som rörde sig lika lekande lätt över solbränd sommarhud som spända gitarrsträngar. "I will follow you into the dark" på en skärgårdsklippa, skratt och stearinljus och blyga kyssar i den lilla fiskeboden där vi sov, "Mannen i den vita hatten" i ipodhögtalarna och bad från bryggan mitt i natten.
Att det var just te vi drack passar väldigt bra; han är ingen kaffemänniska till sättet. Inte den tuffa killen, utan mjuk och annorlunda, och väldigt egen. Fast honom behöver man absolut inte söta med honung, han är söt nog så det räcker! ...Lite mjölk att svalka med kan dock vara bra att ha ;)
Vi är tyvärr inte särskilt bra vänner längre. Gud, när jag läser vad jag själv har skrivit börjar jag nästan gråta av alla minnen som dyker upp, för att inte tala om vad jag känner när jag dricker det kanelteet som fanns där hemma hos honom och som vi drack så ofta. Jag har till och med förbjudit mig själv att dricka det någon annanstans än hos honom och på hans landställe, så att lukten och smaken av det ska förbli heligt. För där hade jag några av de finaste stunderna i mitt liv."
Malin D
Kommentarer
Postat av: Malin
Oj, vad fint!
Trackback
