De satt i hörnet av bussväntsalen. Satt på elementen som värmde i höstrusket, satt på bänkarna, satt på golvet. Drömmarna var sedan länge kastade i gruset, deras ord släpades i gruset de lämnat efter sig. Cigaretter. Vaga minnen. Svordomar. De tre saker de yttrade sig om. Skygga blickar från oss andra, vågar inte se in i deras pupiller. Vågar inte se in i deras värld. Rädda att de inte har något annat än sorg och problem. Rädda att de ska se in i djupet av oss. Rädda att de ska komma fram och tala med oss, i bussväntsalen. Rädda egentligen utan anledning - men att leka med blicken i golvplattornas mönster - det är enklare än att yttra sig, öppna upp och använda sitt ordförråd.

Regnet utanför faller oavbruter, bilarnas sken reflekteras i miljontals regndroppar. Staden glittrar kallt. Människor med vardag och familj skyndar förbi under paraplyer. Hem till sin son och dotter, lätta kyssar i pannan. Hem till sin respektive som hälsar välkommen med en flyktig kyss samtidigt som maten står på spisen.