Och plötsligt var sista dagen i Oslo kommen. Tänk att det alltid, från slutgiltigt beslut fram till den gällande
dagen, alltid går så väldigt fort. En blinkning och så är man plötsligt där, med vemod upp över öronen.

Det är en fin tid jag haft, trots vantrivsel på det första jobbet. Känslan av brist på vänner. Allt löste sig med
ett nytt jobb, med jobbet kom vännerna och plötsligt var livet kul och på rätt kant igen. Nu lämnar jag, när
jag är på topp. Säger hejdå till den lilla storstaden. Säger hejdå till loppismarknaden om söndagarna.
Säger hejdå till gatorna jag lärt känna. Till Akerälven och våfflorna högst upp i backen. Hejdå till
spårvagnar och vackra, gamla husfasader. Säger hejdå till dragspelsmannen som fick mig att känna mig
som huvudrollen i en fransk film. Hejdå till den botaniska trädgården. Säger hejdå till marknad och mängd
nere vid Blå. Hejdå till minikonserter med vattenpipa och te i vardagsrummet. Säger hejdå till det vackra,
vackra språket. Och tillslut, tillslut säger jag hejdå till en upplevelse, ett äventyr, till något som fått mig att
växa i mig själv. Att jag ensam, vågade. Tack Oslo, för en väldigt fin tid.

Jag kommer igen, för att åter le på Karl Johan, för att åter njuta av en bris på Aker Brygge. För att åter
lyssna till den norska språkmelodin. För att åter möta fina människor, som på kort tid kommit att betyda
mycket.

Göra brända mandlar och mysa till idol.
Fotografera galna kompisar i novembersol.
Gå på nya gator i en stad man snart lämnar.
Träffa en god vän från en tid som är förbi.
Gråta till vad Martin Eriksson berättar ur sitt liv i Så mycket bättre.
Se på dokumenter om progeria.

Jag bryter tystnaden med ett litet bildregn. Det är bilder från då jag var hemma - för två veckor sedan. Här går

På tisdag blir det en visit till Sverige, en sex-dagars visit. Och jag gläder mig, som ett barn på julafton. Underbara

Har varit dåligt på skrivande senaste dagarna. Men jag har hunnit med mycket annat.

Lustigt hur det är, hur missnöjd man än är med tex ett jobb. När man går de sista dagarna och genomför sitt

Jag åt middag idag, i höstsol bland fårskinnsfällar och värmelampor, med eftermiddagsvin och dessert. Med Lotta som jag fotograferade

Jag känner mig för vuxen för det här. För vuxen för att fester (som pågår 7 dagar i sträck med lite paus för bakfylla på jobb), alltid ska spåra ur. Det ska dansas på bord. Det ska släpas med gatufynd hem. Det ska vara minnesluckor. Det ska vara medvetna pinsamheter. Var tog värdigheten vägen? Nog för att alla lär känna alla, medan jag fortsatt knappt känner någon. Men jag tror jag med stolthet väljer en liten bekantskapskrets här, när människor agerar som de gör. Är jag gammal och grå? Saknar människor som tar "ett glas vin" för vad det faktiskt är, och inte tänker "FYLLA" när man föreslår att ta ett glas vin.

Igår var en solig dag, och en ledig dag. Strax bortanför självklarheter och höghus, hittade jag en brant backe

Vi som lever i doften av rökelse, bland marimekko- och indiskatyger, teér och burkar. Vi ser ut såhär.

Nu ska lyckliga tjejen dra iväg till Sentrum Scene i Oslo och fotografera Lars Winnerbäck. På lördag ska jag

Det är solskensdagar, men jag når inte riktigt samma solsken inom mig just precis nu. Men trots det, så ger jag

Sitter på café.

Som jag skrev i inlägget innan, är problematiken när det kommer till höstskor, inte att hitta några.

När det gäller höstskor, så ligger inte problemet i att Hitta några. Problemet ligger i att priserna för det man

Lustigt, hur en släng av hemlängtan kan komma så plötsligt. Längtar hem till Örebro. Och längtar hem