Det var sommar och vi hade ätit rabarberpaj tidigare på dagen, solen värmde eftermiddagen och den värmde kvällen. När klockan snurrat sig nära kvällsmat gjorde jag i ordning kvällsmaten vid köksbordet som vanligt. Jag gick ut till uteplatsen och ställde ifrån mig min tallrik och min smörgås, och så satte jag mig på en av de rosablommiga dynorna. Min familj skrattade åt mig där jag satt med min smörgås med herrgårdsost och min tallrik med vaniljsås som var kvar från tidigare den dagen...


(Detta minne dök upp när jag alldeles nyss stod och vispade vaniljsås. Vilka saker man har för sig när man är liten, vaniljsås till kvällsmat... inte något jag skulle välja nu!)

Tänker att jag ville ju faktiskt det här, men när det plötsligt kommer till tidpunkten, har aldrig någonting känts så svårt. Undrar om jag är ensam om dessa tankar, undrar om alla känner exakt såhär innan något stort och läskigt. Bara det att de inte låter det lysa igenom. Känslan av att vara minst av allt existerande, livrädd så fort man tänker på vad som komma skall. Tankar gällande hur jävla mycket man kommer sakna familj och vänner, hur otroligt svårt det känns med alla 'hejdå' som gäller för en så mycket längre stund än vanligt. Rädslan att inte lyckas. Fanfanfan! Känslan att det liksom inte längre är att jag vill det här, utan snarare att jag tvingas till det innan jag är redo, pga det faktum att jag inte lyckats få annat än sommarjobb här i Sverige under snart ett år för att lågkonjukturen är så märkbar här. Det är jobbigt när något man tidigare velat, går till något som nästan är ett måste, och man tvingas åka innan man är redo.

Blåser ett lager av damm från små kartonger innan jag öppnar dem för att ta reda på vad de innehåller. Att så mycket känsla kan rymmas i en liten, liten kartong. Känslan av ett eget hem, saker man stuvat undan för att de inte behövs just här, just nu. Just då. Nyser av dammolnen. Stänger de små kartongerna igen och lägger dem i den större lådan. Jag packer saker som ska gömmas på vinden under min bortavistelse. En vistelse som både skrämmer livet ur mig och gör mig nyfiken, en vistelse som kommer få mig att växa i mig själv. En vistelse som kan göra att jag förlorar de pengar jag har, utan att ge mig ett jobb som ger mig mer pengar. Eller en vistelse som ger mig ett jobb, som ger mig stabila pengar. Ja, jag skräms. Men jag ska inte låta problematiken och svårigheterna vinna, den här gången måste jag satsa, gör jag inte det kommer jag ångra mig. Satsar jag inte nu kommer jag krympa i mig själv, och säkert i många andras ögon.

Min deadline är 12 oktober. Senast då ska jag bege mig på den 5-timmar långa resan mot jobbjakt och förhoppningsvis tur.

"Fågelflockar som bugar sig ovanför taken, de kan endast skymtas ordentligt från ett fönster på våning 4, det är där de befinner sig i samma nivå och dessutom ännu högre, upp. Tillsammans med mörker som kryper närmare, moln som blir mörkare och gatulyktor som efter några blinkningar tänds för att låta oss se. Tillsammans med detta, blir fåglarna mörkare, de blir fler och fler, flyger i cirklar, bugar sig ovan taken och de talar det språk som vi aldrig kommer att förstå."


(mina ord, 20081015)

Kl 23.00 igår fäste jag mössan med hårspännen, jag tog på mig vinterjackan och gjorde mig och kameran beredd. Sen gick jag ut, mötte Karin. Och vi påbörjade våran äppelpromenad. Dock var inte äpplena lika väl synliga i mörkret, eller så satt de så väldigt högt i träden, eller så lös det i fönster i närheten. Men 8 äpplen fick jag med mig. Det var en fin promenad, gå runt inne bland villorna. Jag fick höra en kärlekshistoria, och kärlekshistorier är aldrig fel!

Om jag hänvisar till bilden nedan, förstår ni då att jag måste gå igenom Malins bokhylla väldigt noggrant? Jag tror att jag kan finna hur många guldkorn som helst. (Och ska jag vara ärlig så är ju Malin ett riktigt guldkorn själv!)