När hjärtat faller och lämnar en liten, liten hög av skärvor bakom en när man med tyngda steg

lämnar en plats. Då går det en vän bakom dig, eller flera. Vänner som samlar ihop bitarna, och

ihärdigt letar efter de där små, små skärvorna som ger hjärtat dess helhet och fulla funktion.

Det är vännerna som gör att kalendern inte ekar tom, att dagarna inte är hålrum. Ett glas

måndagsvin. En kopp kaffe i tystnad. En secondhand-sväng & kak-fika. Ett "JA, du får komma

hit, nu!". En som suckar ikapp med dig. En vän. Flera vänner.

 

Kanske är den där minsta skärvan av hjärtat svår att hitta, men tills den är funnen hjälper de en

svag kropp att pumpa ut blodet. De hjälper en att fungera. De ger utav sin energi när ens egen

inte riktigt räcker till.

 

Och till slut är hjärtat på plats igen, till slut. Inte än, men om en stund.