Att se en liten utländsk pojke plötsligt krama om en - för honom främmande - tant med rullator, när hon stiger på bussen. Det var fint. Att se konversationen fortsätta, se hur han ivrigt visar henne saker utanför fönstret, rycker lätt i hennes jacka, att se hur han imiterar sin hunds morranden för henne, att höra hur hon imiterar sin katts jamande. Det är bara så fantastiskt, jävla underbart. Mer kontakt mellan mänskligheten. Man skiner upp. Det lyser upp en vardag så väldigt, väldigt mycket att se/höra något sådant!


Nu drar jag iväg på bio med Anna, Tobbe och Gustaf - först fika på Melkers. Sen Avatar. Heja, hoppas den är värd de etthundratio kronorna!