Jag går in i mig själv, försöker leta upp orden. Som finns där, någonstans. Men som inte har befunnit sig på rätt plats på länge. Elina saknade mina "långa och inspirerade inlägg". (Jag förstår inte på vilket sätt de inspirerar dock... de har känts väldigt tråkiga en period.) Undrade var de hade tagit vägen. Mitt svar var, att jag inte varit hemma sen i förrgår morse, och att jag innan dess mest har jobbat, jobbat och jobbat. Min vardag ser ungefär likadan ut varenda dag. Troligtvis är det lite därför inspirationen inte infinner sig.

Nu, när sommarjobbet snart är över och förbi, har jag kommit in ordentligt i rutinerna. I början tyckte jag det var en evighet till sista dagen...nu tycker jag det är lite tråkigt att den närmar sig så snabbt. Delvis vill jag jobba mer så jag får mer pengar. Men rent allmänt, så har jag faktiskt börjat tycka att de allihopa är ganska så mysiga. Personal. Och brukare. Alla olika personligheter, bra och mindre bra sidor. Jag är helt ärlig när jag säger att jag kommer sakna det litegrann.

Det är något speciellt att ha ett jobb att gå till varje dag. Det är en trygghet och stabilitet i livet. Man känner vid dagens slut, att man dragit ett strå till stacken, att man hjälpt någon.

Ju mer sista dagen närmar sig, desto mer snurrar de jobbiga tankarna om framtiden igen. Kan jag inte bara befinna mig i nuläget? Kan jag inte bara, få ett stabilt vikariat? Där jag är nu, eller en fast tjänst någonstans. Heltid. Sjuttiofem procent. Någonting som är mer än ingenting. Och allra helst någonting som är mer än halvtid. Och ännu hellre, ett heltidsjobb i Norge. Jag vet inte om det är jag som är trög - men jag lyckas inte få något jobb där...