På något sätt känns det lite komiskt att jag den 10:e december 2006 tyckte att det var tragiskt och panik att jag kanske inte skulle ha råd att pierca mig i läppen exakt i den sekund jag fyllde 18.

I dagens läge känner jag av panik varje dag, för att jag aldrig vet hur min pengasituation ser ut. Jag känner en daglig panik för att min ekonomi verkligen ser sämre och sämre ut. Den här gången handlar det inte om att jag inte har råd med att pierca mig i läppen. Jag har inte ens råd att köpa en ynka brödbit. Än mindre har jag råd att lyxa till min vardag med fina och lite godare saker. Det är ungefär 2 månader sedan mina egna pengar tog slut.

Gud vad naiv jag var den 10:e december 2006.
Eller ska vi säga att jag inte hade smakat på livet utanför tryggheten ännu?
Det har jag gjort nu, och jag skulle inte klaga om det enda problemet jag hade i livet var att jag kanske inte skulle ha råd att pierca läppen...
Mitt i allt krångel och bitterhet, är jag glad över var jag är i livet nu, otroligt glad!