Pianot stod på samma plats som det gjort vid mina tidigare besök i huset. Dammet yrde i en dans i solens strålar ovanför det vita pianot. Jag slöt mina ögon och tyckte mig höra barnskratt i de labyrintlika korridorerna, tyckte mig höra smala fingrars dans över de slitna pianotangenterna, en melodi i moll. Om längtan och om förmågan att finna frihet. Jag famlade i luften, gick sakta åt det håll där barnskrattet tycktes klinga som starkast. När jag snubblade öppnade jag ögonen och lät mig bländas av spindelväven som glittrade i hörnet. Med ens tycktes alla ljud jag nyss haft omkring mig tystna, det enda ljud jag fortfarande kunde ta till mig, var vindens svaga vinande utanför tystnaden. Jag slöt ögonen igen, och genast var barnskratten tillbaka i mitt huvud, jag kunde höra deras svaga röster tala till varandra innanför en av dörrarna. När jag tryckte ner det guldiga handtaget gled dörren tyst upp, och framför mina slutna ögon såg jag tre ansikten vändas mot mig. Ett var fräknigt och kantat med rödblonda lockar, hans ögon var nyfikna. De andra två ansiktena var kopior av varandra, flickansikten med blonda lockar ner till midjan och ögon färgade som en himmel upplyst av månsken.

                                          Johanna Andersson 2009