Kollar på youtube-klipp från Håkan Hellströms konsert i fredags. Känner känslan igen. Minns hur jag innan konserten stod och kämpade för att behålla min plats där, bakom tredje staketet. Stod och blev trampad på av andras fötter, och trampade själv på andras fötter. Alla kämpade sig framåt, och det var ständigt ett tryck från alla håll. En stund kunde jag slappna av och låta alla muskler i hela kroppen vila - för jag stod upprätt av all närhet av främlingar. Jag kramade min väska hårt under hela konserten, och staketet kramade jag hårt med andra handen - de gånger jag inte var tvungen att släppa taget och slå med handen i luften. Jag behövde inte anstränga mig för att hoppa vilt och lyckligt under de  är ks.kre det skötte där det hör till att det ska hoppas. - det skötte resten av publiken åt mig.

Jag slöt ögonen under Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. Jag slöt ögonen under Hurricane gilbert. Jag slöt ögonen under Nu kan du få mig så lätt. Och bakom slutna ögon var det plötsligt inte så mycket publik, det var som att jag stod längst fram - och som att Håkan hade en konsert bara för mig. Bakom slutna ögon rymdes en oändlig mängd känslor, känslor som rann över när Håkan efter Nu berg från scenkantent, tackade Göteborg och Liseberg från scenkanten.

Håkan Hellström sätter ord på så väldigt mycket för mig. Känslor jag ibland inte kan sätta ord på, förmedlar han fram så perfekt med sina ord och sin lite skeva stämma - som är fullkomligt underbar.