Stop crying your heart out

Tänker att jag ville ju faktiskt det här, men när det plötsligt kommer till tidpunkten, har aldrig någonting känts så svårt. Undrar om jag är ensam om dessa tankar, undrar om alla känner exakt såhär innan något stort och läskigt. Bara det att de inte låter det lysa igenom. Känslan av att vara minst av allt existerande, livrädd så fort man tänker på vad som komma skall. Tankar gällande hur jävla mycket man kommer sakna familj och vänner, hur otroligt svårt det känns med alla 'hejdå' som gäller för en så mycket längre stund än vanligt. Rädslan att inte lyckas. Fanfanfan! Känslan att det liksom inte längre är att jag vill det här, utan snarare att jag tvingas till det innan jag är redo, pga det faktum att jag inte lyckats få annat än sommarjobb här i Sverige under snart ett år för att lågkonjukturen är så märkbar här. Det är jobbigt när något man tidigare velat, går till något som nästan är ett måste, och man tvingas åka innan man är redo.

© Ingen kopiering av mina bilder är tillåten utan mitt tillstånd!

Kommentarer
Postat av: Malin

Jag är också rädd. För mycket. Nästan för allt. Jag är livrädd inför måndag till exempel. Rädslan genomsyrar allt jag gör.

2009-09-29 @ 15:10:23
URL: http://opq.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Tips: ta dig inte tid att kommentera med reklam
eller ställa frågor som har NOLL relevans
till innehållet i inlägget
- de kommentarerna raderas ändå på en gång.


Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Dina ord:

Trackback
RSS 2.0